Efter en tid köpte Meldercreutz ut kompanjonerna men insåg snabbt att verksamheten inte var lätt att driva. Det uppstod stora problem med arbetskraft och transport av malm från Gällivare. Meldercreutz begärde då av kungen att få odla upp ödebygden mellan Luleå älv och Kalix älv. Staten biföll och det Meldersteinska odlingsdistriktet blev då 20 mil långt och cirka12 mil brett, allmänt kallat för ”furstendömet Melderstein”, större än många kungadömen i Europa på den här tiden. Nybyggare erbjöds odlingsmark och hus att bo i om de utförde arbete åt Meldersteins bruk. Nybyggare strömmade till och Meldercreutz fick en viktig roll för uppodlingen av Norrbotten. Totalt anlades inte mindre än 67 nybyggen.

​

Meldercreutz var en ambitiös affärsman som satte sina spår omkring Melderstein. Han byggde sågverk och gevärsfaktori i Melderstein, manufaktursmedja i Niemisel, en kvarn i Prästholm och i Strömsund anlades ett varv och ett tegelbruk. Tillsammans med bönder från Råneå byggdes ett blästerverk vid Hasaforsen. 1751 blev Meldercreutz matematikprofessor i Uppsala och från 1739 var han ledamot av Vetenskapliga Akademin. Vid sidan av sina intellektuella engagemang fortsatte han att driva Melderstein till sin död 1785.

​

Meldercreutz´ imperium köptes av adelsmannen Jean Bedoire som renoverade och drev bruket fram till 1799 då den i Norrbotten välkände adelsmannen Samuel Gustaf Hermelin köpte hela industrikomplexet. Hermelin hade liksom Meldercreutz stora visioner att kunna utveckla och kultivera Norrbotten för hela Sveriges bästa. Hermelin hade stora problem med Meldersteins och de andra brukens ekonomi på grund av krig, missväxt, bränder och skeppsbrott. Hans tid som brukspatron slutade med konkurs 1812.